Föräldraskap och biologiska band

En del människor verkar vara av den åsikten att bara för att man har producerat ett barn så räknas man som förälder. Och visst, på papperet stämmer det ju, men räcker det i verkligheten? För mig är det inte de biologiska banden som är det viktiga för att avgöra vem som är förälder till ett barn utan vilken relation man har. För vem är egentligen mest förälder, den som träffar sitt barn någon gång om året eller den som finns där varje dag och busar eller blåser på skrubbsår?

För en del krävs det inte så mycket för att få ett barn, man ligger med varann och så kommer det en bebis nio månader senare. Andra får gå igenom så mycket mer, jag och min sambo är ett exempel på det, någon annan adopterar och ytterligare någon annan lever i en homosexuell relation och kan därför inte heller gå den ”traditionella” vägen. Gemensamt för familjer som använt sig av ägg- eller spermiedonation, adoption eller surrogatmamma är att den ena eller båda föräldrarna inte har någon biologisk/genetisk koppling till sitt barn. Det betyder dock inte att de är föräldrar i lägre grad än någon som är förälder rent genetiskt.

Att vara förälder är framför allt en socialt och känslomässigt definierad relation, som även definieras rent juridiskt, men det sociala och känslomässiga är det som har relevans i vardagen. Det är ett livslångt åtagande där man har ansvar för en annan människas välmående och man måste försöka lotsa denna människa genom livets första år på bästa möjliga sätt och sedan finnas där som ett stöd så länge man lever. Föräldern är den som finns där för att besvara frågor om stort och smått, i både de roliga och de jobbiga stunderna. Att vara förälder är ett stort ansvar men också en stor glädje. Föräldern kanske inte behöver finnas där varje dag för att relationen ska fungera, men självklart underlättar det att bygga en nära relation med sitt barn om man ses dagligen.

Den biologiska föräldern är inte nödvändigtvis den bästa föräldern. Det finns många som vuxit upp med skilda föräldrar, där den ena föräldern varit frånvarande, men då det istället kommit in en ny partner till någon av föräldrarna som har tagit på sig rollen och blivit den som barnet sett som sin verkliga mamma/pappa, trots att det inte finns någon biologisk länk dem emellan. Men den känslomässiga länken finns där och den är på många sätt svårare att bryta.

Det som också är intressant i familjer där den ena eller båda föräldrarna inte har någon genetisk koppling till sitt barn är att den sociala påverkan inom familjen är så stor att utomstående ändå uppfattar en likhet mellan förälder och barn, trots att den egentligen inte borde finnas. För bara några dagar pratade jag med en bekant som plötsligt sa till tigern ”vad otroligt lik du är din pappa när du ler!”. Och det är hon ju inte om man ser till arvsanlag. Däremot tar man efter mimiken, sättet att föra sig, sättet att prata, som gör att man ändå blir lik sina föräldrar, oavsett vilka genetiska likheter som finns.

Så förälder blir man inte genom att enbart bidra med arvsanlag, att vara förälder är en aktiv handling där man är delaktig i en annan och alldeles ny människas liv. Det är ett stort och viktigt jobb som inte har någon pensionsålder och det finns nog inget annat jobb som är lika utmanande, men framför allt finns det nog inget annat jobb som är lika givande.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Föräldraskap och biologiska band

  1. Helena skriver:

    Mycket bra skrivet! Själv är jag heterokvinna/singelstående mamma till en pojke på 4½ år vars biologiska pappa i stort sätt struntat i honom sedan han föddes, trots välmenande och uppriktig stöttning, ja nästan ”mentalt curlande” från min sida ( för pojkens skull, har dock slutat med det!) Ett besök per år typ och minimal eller ingen kontakt däremellan. I min mening är det som att min son inte heller har någon pappa vilket en del bekanta motsätter sig.. ”Men han har ju en pappa. Även om han inte är där så är han ju pappa till ****** ”. Ehh, svar nej. En blir inte pappa per automatik för att en gör en kvinna gravid liksom. Önskar nästan jag kunde ge honom sparken som biopap!

    • Helena skriver:

      Tack! Visst är det mycket mer än bara gener som gör någon till förälder. Din son har snarare en person som hade chansen att bli pappa, men som inte tog den. Ett besök per år bygger inte direkt någon vettig relation… Jag tycker också det vore bra om vissa kunde få sparken från att kalla sig förälder – sköter man inte sitt jobb ska man knappast ha det kvar 🙂

  2. Den andra mamman skriver:

    Jag är inte helt ordlig numera utan nöjer mig med att göra ett imaginärt men inte desto mindre klämtande hjärta här!

  3. Ping: Mitt barn har inte två pappor | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s