Prata med barn

Vissa saker tycket jag är svåra att låta bli och en sådan är att studera hur andra föräldrar är med sina barn. Som genusmedveten kan man såklart inte låta bli att tänka på om andra verkar tänka likadant som en själv när det gäller sådana saker, men jag brukar också fundera över hur andra pratar med sina barn.

Inte så att jag sitter där och dömer (bara lite…) och tänker att vårt sätt är så fantastiskt, för jag anser mig vara långt ifrån perfekt, men vissa saker kan jag inte låta bli att reagera på. En sådan är det här med bebisspråk. När barnen är riktigt små, alltså bebisar, har det en funktion att ändra sitt tonläge när man pratar med dem eftersom det påkallar deras uppmärksamhet och man förenklar antagligen sitt sätt att prata en hel del. Däremot har jag aldrig förstått mig på det här med att själv prata som ett litet barn, eller ”pjata” kanske jag ska säga, dvs att inte uttala orden ordentligt. Förutom att man faktiskt låter lite fånig när man pratar som ett litet barn fastän man är vuxen, tror jag att man gör sitt barn en otjänst. Jag har absolut inga belägg för det, men jag kan inte låta bli att tänka att det borde vara bättre för barnets språkutveckling om det får höra ”normalt” tal istället för en bebisversion av tal.

En sak har jag lärt mig som förälder, och även i umgänget med andra barn än mitt eget, och det är att barn förstår så enormt mycket mer än vad man tror. Jag är fullt och fast övertygad om att det går alldeles utmärkt att prata helt normalt med barn och jag ser det till och med som ett tecken på respekt att prata på ett så normalt sätt som möjligt med barn. Vi har alltid använt fullständiga meningar när vi pratat med vårt barn och förklarat saker vi gjort utan att förenkla överdrivet mycket. Självklart får man anpassa sig till barnets nivå så att man inte använder för svåra ord eller krånglar till det för mycket, men jag har ändå märkt att även saker man tror ska vara för svåra att förstå faktiskt ofta går fram.

Så även om jag inte tycker att man ska se barn som små vuxna, för det är de inte utan de måste ändå få vara barn, så ska man inte underskatta deras förmåga att förstå vad man pratar om. Som med så mycket annat här i livet handlar det om att behandla andra som man vill bli behandlad själv och om jag vill bli behandlad med respekt måste jag även behandla andra med respekt – inklusive barn.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Prata med barn

  1. Jag håller med! Visst ändrar vi tonen en aning när vi pratar mef A och använder ord som vi vet att han förstår, men vi pratar naturligtvis i hela meningar och försöker hela tiden utmana honom språkligt, eller vad jag ska kalla det. Och visst ligger det delvis i barnets egen person hur snabba de är på att utveckla ett eget språk, men nog gör man dem en tjänst genom att utmana dem och använda ett ”riktigt” språk! Alltför många pratar ju knappt alls med sina barn, utöver kommandon och tillrättavisningar…

    • Helena skriver:

      Ja, vi ändrar också tonen lite, men jag är övertygad om att man gör barnet en otjänst genom att inte prata ordentligt med det, särskilt om det är ett barn som är långsammare i språkutvecklingen. Och numera kan vi ha helt underbara samtal med vårt barn, bara senaste veckan har vi diskuterat varför stearin smälter och vad fabriken gör med mjölken när den kommit från kon 🙂

  2. Det kryper i mig när jag hör folk prata bebisspråk med sina ungar. Min bror gör det med sin tvååring. ”Va e XX bappis? E den hä i pappas ficka?” I falsett, förstås. Dessutom är jag (och min fru – men annars verkar vi vara rätt ensamma om det) rätt allergisk mot folk som säger mamma eller pappa om sig själva jämt och ständigt, och envisas med att prata om barnet i tredje person. Jag har förstås hört argument om varför – allt från ”jag gillar att säga mamma om mig själv” till att barn inte skulle förstå ordet ”du” – men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fånigt, och blir än fånigare ju äldre barnet blir.

    Däremot lider jag själv av sjukan att komplicera allt. Treåringen säger ”varför?” i snitt 100 gånger om dagen, skulle jag tro, och jag låter mig luras in för svåra resonemang alltför ofta.

    • Helena skriver:

      Hu, ja! Det bor en kvinna i vårt område som inte bara pratar bebisspråk med sin egen ettåring utan alla barn, även fem- sexåringar, och det låter helt galet.

      Och skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att det låter konstigt när folk pratar om sig själva som mamma/pappa och barnet i tredje person.

    • Helena skriver:

      Och visst är det svårt att inte trassla in sig i för svåra svar på alla varför? Senast igår förklarade jag nåt och när jag var klar insåg jag hur krångligt det blev, så jag frågade om det blev för rörigt, och jo, det var det 🙂

    • MillanDeluxe skriver:

      Framförallt är det vanskligt att h_e_l_a tiden prata om sig själv i tredje person, speciellt om man ska uttrycka känslor ” mammar arg, pappa blir ledsen” då tar man ju aldrig ansvar över sina egna könslor och uttryck och hur ska då barnen lära sig att göra detsamma?

      • Helena skriver:

        Helt sant! Det blir ju inte en själv riktigt man pratar om när man pratar om sig i tredje person och därmed inte riktigt sina egna känslor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s