Frågor man inte ställer

En stor del i att vara människa och umgås med andra människor är att ta hänsyn till dessa andra människor, i alla fall om man har någorlunda hyfs och empati. Visst händer det att man av obetänksamhet eller okunskap trampar i klaveret ändå, men om man får påtalat för sig det olämpliga med att säga eller göra vissa saker är ändå det rimliga att sluta. Sedan finns det människor som gärna vill hävda att eftersom de minsann inte tar illa upp av en viss sak så har de rätt att säga det till andra, oavsett om man förklarar för dessa personer att andra faktiskt kan ta illa upp. Ni vet, människor som säger saker som ”men jag menar ju inget illa med att säga n*ger, så har jag alltid sagt”, de där människorna man bara vill skaka om och förklara att det faktiskt inte är de som har tolkningsföreträde i den frågan.

En del människor tror också att man för att vara social ska ställa så många frågor som möjligt om den person man pratar med och de tänker heller inte efter huruvida det kan vara känsliga saker de frågar om. Eller så frågar de för att de helt enkelt är väldigt nyfikna och därför inte reflekterar över om det kan vara olämpligt att fråga. När vi var mitt uppe i barnlösheten (berättelsen om hur det gick till när vi fick vårt barn finns här) bävade jag alltid inför frågan om när vi skulle skaffa barn egentligen. Oftast svarade jag med något lagom intetsägande som ”vi får se”, för ett mer ärligt svar hade antagligen gjort att jag inte kunde hålla tårarna borta. Jag vet därför mycket väl hur känslig denna fråga kan vara – den omfattar väldigt personliga saker som om man vill få barn alls, om man ens kan få barn och faktiskt även ens sexliv, saker som man kanske inte gärna diskuterar med okända, för sådant kan vara tillräckligt svårt att diskutera med människor man känner.

Nu när vi har vårt barn och inte planerar att skaffa fler, eftersom vi är nöjda som det är och inte är ett dugg intresserade av att gå igenom bebistiden igen (vilket jag skrivit om här) har jag nu märkt att jag i stället börjat stålsätta mig för frågan ”när ska ni skaffa nästa barn, då?” när man umgås med folk, särskilt om någon i sällskapet väntar ett syskon. Jag har mina svar färdiga och redo att använda (”vi har inte planerat fler” och om någon frågar varför inte: ”vi är väldigt nöjda som det är”), men eftersom jag är medveten om hur stark normen och förväntningarna om att ha minst två barn är, vet jag också att det finns människor som inte nöjer sig med de svaren, utan gärna vill propsa på att vi borde skaffa fler och tittar på en lite som om man vore en utomjording för att man bara vill ha ett barn. Det är då man känner för att svara ”skit i det så lever du längre!”, för då misstänker jag att det skulle bli rätt tyst.

Samtidigt har jag ett litet dilemma. Eftersom vi har bestämt oss för att inte skaffa fler barn känner man sig ibland lite som en outsider och som sådan vill man gärna hitta likasinnade. När jag därför ser andra familjer som bara har ett barn (eller inga) vill jag gärna veta varför. Inte för att snoka, utan för att de kanske har en historia som liknar vår och för att det kan finnas något där som man har gemensamt och kan dela erfarenheter kring. Men eftersom jag vet hur känslig och svår frågan kan vara vet jag aldrig riktigt hur jag ska närma mig ämnet. Jag vill inte fråga på ett sätt som låter snokande eller påträngande, men jag vill heller inte börja med att berätta hela vår historia, samtidigt som jag vill visa att jag verkligen är intresserad av att lyssna, eftersom jag vet hur livet kan vara. Så det slutar med att jag gör som jag tycker att så många andra borde göra: jag håller tyst och utgår ifrån att jag kommer få veta om vi lär känna varandra närmare och de är villiga att berätta.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Frågor man inte ställer

  1. presens skriver:

    Jag är i och för sig rätt klumpig socialt, så du kanske ska ta min kommentar med en nypa salt, men jag tycker att jag känner av när det är okej att fråga och inte. Vi har en grupp kompisar som fick sitt första barn samtidigt som vi fick vårt (du vet, föräldragruppskompisar, babysimkompisar och sånt), och där var det ju ett aktuellt samtalsämne en period när småsyskonen började droppa in. För ett par var det jättejobbigt att prata om, och de verkade vara så himla kluvna – å ena sidan ville de prata om att de så gärna ville ha ett barn till, men å andra sidan var det jobbigt. Då kändes det å andra sidan inte helt okej för mig att ventilera mina ”jag undrar om jag vill ha ett barn till”-funderingar när de så desperat försökte. Som om jag hade ett lyxproblem.

    Frågorna om barn nummer två kommer ytterst sällan numera, lyckligtvis. Vi brukar svara något i stil med att vi inte kommer att skaffa fler förrän vi har kommit överens om ett namn, eller att frun tycker att hon har gjort sitt och vägrar ställa upp igen, medan jag tycker att hon gjorde ett så bra jobb första gången så hon gott kan göra det igen, och innan det är löst blir det inga barn gjorda.

    Och för att svara på huvudfrågan: Vi har bara ett barn för att vi inte tror att vi kan vara de föräldrar vi vill vara till mer än ett barn. Jag skulle gärna ha två (eller helst tre) vuxna barn, skulle vilja att mitt barn fick syskon (som hon hade bra relationer till) och att öka mina chanser för barnbarn. Men det överväger inte det faktum att jag vill att mitt existerande barn ska få en bra uppväxt med mammor som orkar med, som har tålamod. Jag ser ju hur våra kompisar blir trötta och slitna med barn nummer två, hur de får sämre tålamod med barn nummer ett, hur de plötsligt börjar skälla, hota, muta och sätta upp konstiga, ologiska regler bara för att orka med. Jag vill inte bli sån. Givetvis är inte alla flerbarnsföräldrar sådana, men i vår bekantskapskrets har det varit en tydlig tendens. Visst blir det bättre med tiden – klart att det är lättare med en femåring och en treåring än med en tvååring och en nyfödd, men man ska ta sig dit också.

    Jag är också noll sugen på att göra om det första året. Det var ljuvligt och rosenskimrande och underbart när vi var där, men det är ju så grymt mycket roligare med en treåring. Och då börja om med blöjor och nattvak och spyor och pillande på allt och vara överallt och suga på toaborsten och klättra i bokhyllan och… Nä. Jag orkar inte.

    Sen är det ju ekonomin. Vårt första barn kostade oss 10 000 kronor bara i tillverkning, och då hade vi tur. Visst skulle vi kunna skrapa ihop pengarna, och hade vi verkligen velat ha fler barn hade det givetvis varit värt det, men nu känns det bara som om vi skulle kunna göra väldigt mycket roliga saker med barnet vi har för de pengarna. När vi fortfarande pratade löst om det sa vi att vi inte ger oss in i det med mindre än 50 000 kronor sparade. Och dit har vi långt. Dessutom hade vi förmodligen behövt flytta om familjen blev större.

    Men visst. Om jag hade varit garanterad ett så kallat enkelt barn som kom till på första försöket – utan kolik, med ettans sömnvanor (eller ännu bättre) fast utan hennes spyor, och framför allt varit garanterad en fantastisk syskonrelation, så hade jag kanske funderat lite på saken. Och man ska väl inte ropa hej förrän björnen är framme, eller vad man nu säger ;-). Vi har ju några år till på oss att vela.

    • Helena skriver:

      Jo, visst brukar man kunna känna av om det är läge att fråga, och det är väl det jag menar med att jag håller tyst så länge. Och så får frågan komma när/om man känner att det är läge.

      Jag tycker det låter helt rätt att ni väntar och funderar vidare, är man inte säker på att det känns rätt ska man nog inte skaffa barn just då. Jag har hört flera som sagt att omställningen till två barn är lika jobbig som omställningen när man får det första barnet, sedan är det bara att köra 😉 Jag tror inte heller att jag skulle orka med att vara den förälder jag vill vara om vi hade ett barn till. I vårt barns förskola finns en familj som har ett barn i vårt barns ålder (alltså ca 3,5), ett på 20 månader och ett som kommer inom kort och jag får lätt panik av tanken på att ha det så. Hur tusan orkar man det? Men, each to their own, som man säger och jag tänker inte kasta björnar i glashus som sover… 😉

  2. presens skriver:

    Sen spelar ju tidigare erfarenheter in också. Även om det här inte är något jag pratar vitt och brett om, så har väl ingen av oss någon sån där hejdundrande bra syskonrelation, och det påverkar ju oss. Framför allt har det påverkat oss så att vi inte vill ha två barn – det sa vi redan från början. Ett eller tre. Och tre känns som så mycket. Och dels vill vi inte få den syskonkonstellation som vi själva är uppvuxna i, och som folk (alltså både föräldrar som tittar på sina barns syskonkonstellation och -relationer, och kompisar som reflekterar över sina syskon) verkar tycka är sämst – nämligen storasyster och lillebror. Det *ska* inte spela någon roll, och det är klart att jag fattar att det inte är något inneboende i just den relationen som inte har någon chans att påverka, men jag har ju ändå empiriska erfarenheter att dra slutsatser ifrån. Jag har en enda tjejkompis som har en bra relation med sin lillebror (de är fyra syskon och alla är ganska tajta) och ingen killkompis som har en bra relation med sin storasyster. Jag fattar ju att de finns, men som sagt.

    Så summa summarum – jag hör en hel del snack om att ”syskon – det är det bästa man kan ge sitt barn”, och jag tror visst att det kan vara en fantastisk sak, *om* nu relationen blir bra. Och det finns det inga garantier för.

    Och det du säger – att om det inte känns rätt ska man inte köra på. Helt klart. Vi har pratat mycket om att ett eventuellt andra barn förtjänar att vara lika efterlängtat som det första, så vi har liksom gått och väntat lite på att bebissuget ska sätta in igen, men det gör det inte. Tvärtom. Men å andra sidan verkar det som om de flesta får barn nummer två antingen för att ”händer det så händer det”, för att de inte precis reflekterar över det utan tycker att det är självklart att man ska ha två, eller för att de har fattat ett beslut före första barnet om att de ska ha x antal barn med x antal månader/år mellan.

    Nä, usch vad jag babblar. Sorry.

    • Helena skriver:

      Babbla på du 🙂

      Självklart spelar ens egna erfarenheter in. Jag kände tidigare att det var helt självklart att jag skulle ha minst två barn när jag blev stor, själv har jag en äldre och en yngre lillasyster. Och om jag fick välja skulle jag vilja att mitt barn hade ett äldre syskon, antagligen för att jag själv hade (och har) större utbyte av min storasyster. Men med tanke på att det är lite svårt att lösa så känner jag att det är bra som det är. Visst, det är säkert jättefint med syskon, men att säga att det är det bästa man kan ge sitt barn känns lite som att skuldbelägga de som inte vill ha fler än ett barn, vilket jag inte tycker är ok.

      Som du säger så finns det ju de som liksom ”råkar” skaffa ett syskon. Min svåger med fru lät för ett år sedan rätt bestämda med att det räckte med ett barn, men gissa vilka som ska ha en till i september? Förklaringen ”det bara blev så” tycker jag känns lite… sådär… Särskilt med tanke på att han inte direkt är höginkomsttagare, hon tjänar typ minimilön och har dessutom precis börjat plugga med planer att få en ordentlig yrkesutbildning. Det är inte min sak att döma deras val, ibland förstår jag bara inte hur folk tänker.

  3. Kliar och sticks skriver:

    Nu har jag visserligen två barn, men jag förväntas ändå vilja ha fler. Det vill jag egentligen ha, i en perfekt värld, i den världen där jag fick mitt första barn mycket tidigare eller nåt.

    Nu brukar jag säga som det är, att vi inte orkar med fler barn och att man måste ta hand om de barn man har först. Folk brukar tycka att det är positivt. Vem kan säga emot argumentet att man måste orka med de barn man har?! Nu arbetar jag i och för sig också i en bransch där man ser till barnens bästa i första hand och ingen skulle få för sig att syskon ska skaffas till vilket pris som helst. Snarare kan man tycka att folk skulle skaffa färre barn ibland..

    • Helena skriver:

      Det är ju skönt att folk accepterar ert svar. Jag upplever att eftersom vi ”bara” har ett barn så förstår inte många att man dels kan vara nöjd, dels att man känner att det är vad man själv räcker till för. Ibland är det väldigt svårt att inte fräsa av när folk verkligen envisas med att vi borde skaffa ett syskon…

  4. susitar skriver:

    Jag är väl kanske inte den mest socialt kompetenta i världen, men tänker så att det är väldigt svårt att veta vilka frågor som kan vara känsliga för folk. Så då är det bättre att folk, när de får en olämplig fråga, helt enkelt säger att de inte vill svara eller inte tycker om frågan. För om man ska ta hänsyn till allt vad folk kan tycka vara känsligt, har man till sist inget att prata om. Och jag är en sån person vägrar småprata om vädret och Lets Dance. Hur lär man känna någon då? Nej, hellre rusar jag rakt in, för att se om vi har något viktigt gemensamt och därför borde umgås mer. Jag vill nämligen inte umgås med folk jag inte har något gemensamt att prata om.

    Förstår du hur jag menar eller låter jag svinig?

    Det finns vissa frågor jag är mer försiktig att ta upp, eller åtminstone hur man uttrycker frågan. ”När ska ni skaffa barn då?” ställer betydligt högre förväntningar och känns mer stressande än ett ”Planerar ni att skaffa barn?”.
    Och är det så att någon, som jag föreslog ovan, säger att de inte vill svara, så tänker jag inte pressa vidare.

    Ja, jag förespråkar tydlighet helt enkelt. Jag är inte den bästa på att läsa av kroppspråk etc, så jag vet inte alltid om en person helt enkelt svarar kort för att hen tror att JAG inte är intresserad av ett långt svar, eller om det är så att personen vill undvika ämnet.

    • Helena skriver:

      Jag förstår absolut hur du menar! Jag tror dock att många är lite för rädda för att verka otrevliga och därför törs man inte riktigt säga rakt ut att man t.ex. inte vill svara. Om man får ett kort svar är ju den säkra vägen att anta att personen inte är intresserad av att prata om det just då i alla fall. Självklart är det så att om man själv har erfarenhet av en sak som varit jobbig frågar man inte andra om just det hur som helst, utan tar det lite mer försiktigt. Om man dessutom får veta att andra kan uppleva en viss fråga som känslig vet man ju att man kan vara lite försiktig med hur man närmar sig det ämnet nästa gång.

      Sedan tror jag som du säger att det viktiga är hur man ställer en fråga om ett ämne som man vet kan vara känsligt, det är rätt stor skillnad på att fråga ”planerar ni att skaffa barn?” och att fråga ”när ska ni skaffa barn?”, min erfarenhet är att de flesta använder variant nr två. Det jag upplever som jobbigast är de människor som verkligen inte har gett sig när vi svarat att vi inte planerar fler barn utan är nöjda som det är, utan de fortsätter propsa på att vi borde skaffa fler barn. Då är man bortom social klumpighet (vilket väl alla kan vara ibland) och är inne och trampar på andras livsval, vilket jag inte tycker är ok.

      • susitar skriver:

        Ja, just frågan ”När ska du skaffa barn då?” är klumpig, i och med att den antar att personen överhuvudtaget ska skaffa barn. First things first, liksom. Men det där med barn är en sån där fråga som alla ska övertala en om. Har man inga så måste man skaffa sig, har man en så borde man skaffa ett syskon till det.
        Själv är jag ju inte intresserad av att skaffa barn, men än så länge är jag ung och det är mest med skämtsam ton som folk säger ”vänta tills du närmar dig 30!”. Fastän jag har sagt att mitt intresse för ev. barn har minskat med ålder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s