Jag vill inte skämmas

Jag har tidigare skrivit om mitt mentala arbete med att försöka acceptera min kropp som den är, till exempel här, och hur svårt det är att frigöra sig från ett helt livs inhamrande av hur viktigt det är att uppfylla ett specifikt smalt ideal. De här tankarna har den senaste veckan gjorts aktuella igen (blev de någonsin inaktuella?) genom tre olika saker, detta inlägg från Lady Dahmer, detta inlägg från Schmenus och det faktum att det plötsligt blivit sommar och vips är det dags att dra på badkläderna.

När jag var gravid gick jag upp ganska lite i vikt (ungefär 13 kilo) men det fanns ändå lite kvar efter förlossningen och självklart gick det inte att släppa tanken på att detta skulle försvinna. Utöver promenader med barnvagnen fanns det dock inte så mycket jag kunde göra åt saken, eftersom jag ägnade större delen av de första sex månaderna stilla i soffan med ett barn vid bröstet. Jag var inte beredd att sätta mig själv på något slags svältkost för att gå ner, dels för att den metoden går emot mina principer, dels för att jag faktiskt behövde äta ordentligt för att bebisen skulle få sitt. Amningen förde dock med sig att jag efter ett tag gick ner de där återstående kilona ändå och självklart belönades jag med flera ”vad smal och fin du har blivit!” (för jag var fet och ful innan, då?). Sedan slutade jag amma strax före jul, så det i kombination med all julmat gjorde att jag var tillbaka på läge noll igen, dvs de där kilona kom och gjorde mig sällskap igen.

Sedan dess har de där extrakilona legat och gnagt i mitt bakhuvud. Jag har tvingat mig till att träna, jag har ansträngt mig för att äta nyttigt och smalt och jag har förbjudit mig själv att äta godis förutom vissa dagar. Och hur har det funkat då? Skitdåligt, faktiskt. Man kan väl säga att ledorden ”tvingat”, ”ansträngt” och ”förbjudit” säger det mesta. Träningen har varit oinspirerande, jag har mått dåligt när jag har ätit saker som jag inte borde och förbuden har bara fått mig ännu mer sugen på det jag inte får äta. Inte så konstigt då att de där kilona inte försvinner – hela min kropp, men framför allt min hjärna, motarbetar ju hela processen. För några månader sedan insåg jag verkligen hur omotiverad det här tankesättet fick mig och det var först när jag förstod att jag fick träningsmotivation av att ha andra sorters mål (att kunna springa en mil och att känna mig stark) som jag verkligen fick lust att träna. Eventuell viktminskning var inte längre ett mål, utan snarare något som eventuellt kunde komma på köpet om jag kunde träna för mina mål. Det var som en uppenbarelse!

Jag har sedan dess jobbat aktivt på att inte tänka negativa tankar om min kropp, att inte titta mig själv i spegeln bara för att fördöma putmagen, utan i stället berömma min kropp för det den är bra på. Jag kan t.ex. ge mig ut och springa en halvmil utan att känna mig som att jag kommer att avlida (om vi bortser från någon dum vadskada jag dragits med i över en månad), jag är förhållandevis frisk, jag kan lyfta och leka med mitt barn och kroppen har klarat att bära ett barn.

Men det är verkligen extremt svårt att släppa de där tankarna på vikten. Min hjärna anser fortfarande att allt det där inte har någon betydelse jämfört med vikten (pun intended) av att vara smal. Hur många gånger genom livet har man fått höra att det är sådana saker som är viktiga? Hela livet har man matats med att det är ytan som betyder något, att man ska uppfylla ett visst ideal och passa in i en viss mall. Det säger ju sig själv att det är svårt att förändra ett helt livs sätt att tänka på bara några månader. Så nu när jag insett att det börjar dra ihop sig till strand- och bikinisäsong har jag ändå börjat ligga på kvällarna och fundera över hur jag ska kunna gå ner lite i vikt, så att jag slipper skämmas på stranden.

Men hör ni hur sjukt det låter? Varför ska jag skämmas för att jag har en kropp som inte vill anpassas till den ”perfekta” mallen? Det är verkligen något fullkomligt sjukt med ett samhälle där det viktiga inte är hur man mår, utan hur man ser ut, särskilt när det rådande idealet är mycket svårt för de flesta att uppfylla, om man inte råkar ha alldeles specifika genetiska förutsättningar. Jag förespråkar inte på något vis en ohälsosam livsstil (vilket man kan ha antingen man är smal eller tjock), däremot tycker jag det vore fantastiskt om alla bara kunde få ha sina kroppar i fred. För om jag som bara är en handfull kilo från det man skulle kunna kalla min idealvikt skäms för hur jag ser ut, hur ska det då inte vara för den som ligger 40 kilo därifrån? Eller 10 kilo under, för man får ju inte vara för smal heller, utan lagom kurvig. Jag vill inte skämmas längre och jag vill inte att andra ska behöva skämmas heller.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet, Träning och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag vill inte skämmas

  1. Ja, kroppen alltså… Jag har verkligen levt vansinnigt osunt det senaste året. Pyttelite träning och mängder med onyttig mat (eh ja, godis). Jag kan som du inte alls motivera mig till att göra bättre heller, det känns skittråkigt att träna när jag alltid kommer av mig efter ett par veckor och så börjar jag på tio armhävningar på knä IGEN, godis är gott och jag är så trött att jag ofta behöver den där snabba energin. Och så kommer den där ångesten som jag hade när jag var yngre tillbaka: Tänk om jag vaknar i morgon och är FET! Nä, usch detta med kroppar. Kan vi inte bara få vara? Däremot gillar jag ditt sätt att tänka på kroppen som kapabel till en massa saker istället – kanske ska försöka anamma det nu när ledigheten snart börjar… Försökte springa förra sommaren, trappade upp långsamt långsamt, men kroppen sa ändå stopp.Nu har det gått ett år, kanske går det den här gången?

    • Helena skriver:

      Ja, tänk så skönt det vara om man bara kunde få vara. Det är klart att om man lever på ett sätt som får en att må dåligt (fysiskt, alltså, inte psykiskt för att man tycker att man borde se ut på ett visst sätt), så är det klart att det kan vara läge att försöka göra något. Men då är det ju för att man ska få känna sig frisk och pigg och leva längre. Och jag tror vi är alldeles för bra på att bara se allt som är dåligt med våra kroppar, i stället för att försöka lyfta fram det de är bra på.

      • Jag har ju tyvärr också en massa problem med min kropp pga att typ alla muskler försvunnit efter graviditeten. Sjukt ont i rygg och nacke, och det gör att jag ännu mer känner pressen att göra något. Hoppas att sommaren ger mig en massa träningsenergi 😀

      • Helena skriver:

        För mig dröjde det nog faktiskt närmare två år innan jag kände att jag riktigt kom igång med träningen, även om det går en del i vågor hur mycket man faktiskt hinner med. Ont i rygg och nacke är ju förstås ett tecken på att det kan behövas lite träning, så jag håller tummarna för att du får ny energi i sommar 🙂

  2. presens skriver:

    Jag vägrar skämmas, vägrar låta mig begränsas. Visst är det inte enkelt alla gånger, visst vill jag också gå ner i vikt, visst hatar jag min kropp och mig själv med ett brinnande, ångestfyllt hat emellanåt, men i helvete att jag tänker låta det styra mig. Däremot är det alls ingen skillnad mellan fyrtio och tio kilos övervikt för mig. Det känns likadant.

    • Helena skriver:

      Heja dig, som vägrar låta det där kroppshatet styra och begränsa dig! Men det gör mig bedrövad att det är så många av oss som känner så inför våra kroppar. Med risk att låta flummig önskar jag att vi bara kunde lyfta livsglädjen mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s