Det kan vara lite otäckt att lyssna och tänka

Det finns få saker som gör mig så irriterad och frustrerad som att känna att folk inte lyssnar eller att de missförstår, det spelar ingen roll om det gäller små eller stora saker. Men självklart är det ännu mer frustrerande när det gäller större frågor. När jag läste det här inlägget av SannaM dök de här tankarna upp igen, om hur tröttsamt det är att känna att folk inte lyssnar. Hon har alltså fått kritiserande kommentarer på ett inlägg, problemet är bara att de faktiskt inte kritiserar det som sägs, utan det de tror sägs. Eftersom jag inte riktigt är klar med mina tankar kring det här blir inlägget lite spretigt, men jag hoppas på att någon slags poäng kommer fram i alla fall.

Jag anser mig vara feminist och kan ibland känna mig frågande till att inte alla står bakom feminism och genusmedvetenhet, jag menar, vem vill inte arbeta för allas lika värde och möjligheter oavsett kön? När jag sedan hör de argument som antifeministerna (eller jämställdisterna alternativt humanisterna) kommer med blir jag ofta både förvånad och frustrerad, för de argumenterar ju mot saker som feminismen inte ens står för, saker som manshat, att det är synd om kvinnor, att man vill göra alla könlösa eller att alla män ska förlora all sin makt. När jag hör deras argument förstår jag å andra sidan att de är emot feminism, för jag skulle nog inte heller vilja arbeta för de saker som man spyr sin galla över. Problemet är ju bara att de slåss mot väderkvarnar.

Om någon sedan försöker förklara hur det faktiskt är verkar det ungefär lika meningsfullt som att prata med en vägg och svaren som kommer drar bara allt längre från sakfrågan och exemplen som tas upp blir allt mer extrema. Men hur svårt kan det egentligen vara att bara lyssna lite och försöka förstå vad människor säger till en? Man behöver inte bli överens eller tycka lika, men man kan väl i alla fall respektera och lyssna på det som faktiskt sägs, inte det man tror sägs. Om jag väljer att kritisera någon känns det rimligt att först försöka förstå vad personen säger, annars blir ju min kritik helt meningslös.

Jag är en sådan där jobbig person som alltid ska se alla gråzoner i allt och försöka se allas synvinkel på saker och ting. Visst vore det lättare att bara se allt i svartvitt och bestämma sig för en färdig världsbild som man sedan aldrig behöver ifrågasätta. I veckan har det stått en hel del om upplopp i stadsdelen Husby i Stockholm. Jag vill på intet sätt försvara de handlingar som utförts där, men jag önskar att fler människor i alla fall kunde försöka förstå de mekanismer som ligger bakom sådant här – saker som utanförskap, klasskillnader, hopplöshet och främlingsfientlighet. När jag då ser och hör människor uttala sig som vägrar förstå vill jag mest bara skrika åt dem att se något annat än sina fördomar och försöka se de bakomliggande orsakerna. Även om man inte kan försvara en handling går den oftast att förklara.

Det är samma sak med de som gapar om att feminister är manshatande monster. Nej, det är vi inte och nej, vi tycker inte synd om oss själva och alla andra av kvinnligt kön, däremot vill vi förändra de strukturer i samhället som gör att kvinnor förtrycks på olika sätt, ofta inte har samma möjligheter som män och framställs som objekt mest hela tiden, strukturer som vi alla är en del av. Det antifeministerna vägrar förstå är att dessa strukturer också är till nackdel för männen, men om de skulle ta in det argumentet skulle de vara tvungna att rucka på en så stor del av sin världsbild att de helt enkelt slår dövörat till.

Och det är där jag tror att det största problemet ligger. En del människor har bestämt sig för att det är på ett visst sätt (till exempel att feminister hatar män och invandrare är brottsliga vildar) och det spelar ingen roll vilka argument man framför, för de vill inte ändra sin åsikt. Det är också det som är så fruktansvärt frustrerade, för det är ju omöjligt att föra en diskussion med en person som ändå inte tar in det som sägs. Diskussioner med människor som tycker annorlunda kan vara roliga och givande och man kan få nya perspektiv på saker, men då måste man i alla fall vara öppen för att ta in vad den andra säger och vara beredd på att ens världsbild kanske förändras eller i alla fall naggas i kanten, så det gäller att vara beredd att ta den risken – hur skrämmande det än kan vara.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Genus, Livet och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det kan vara lite otäckt att lyssna och tänka

  1. Ping: Jag har inte så mycket att tillägga | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s