Måste man vara så himla duktig?

En sak jag har funderat lite på är det här med att det ligger så mycket prestige i att föda barn utan smärtlindring. Kvinnor som har fött barn brukar ofta gilla att dela med sig av sina förlossningsberättelser (till stor skräck för de som inte fött barn) och då är det här med smärtlindringen en ganska viktig del. Om man då har tagit sig igenom hela förlossningen utan ens så mycket som en Alvedon får man oftast hör ”vad duktig du är!” eller ”imponerande!”. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan vad det är som är så himla duktigt med det.

Om man har varit hos tandläkaren och dragit ut en tand tas det för givet att man får rejält med bedövning och om någon skulle göra ett sådan ingrepp utan smärtlindring skulle reaktionen antagligen bli ”du är inte riktigt klok!”, jag tvivlar på att hen skulle bemötas med ett ”vad duktig du är!”. Men när man går igenom en förlossning, som är något av det absolut mest smärtsamma man kan vara med om, anses man vara duktig och stark om man inte använder bedövning. Det är ju helt galet egentligen.

Jag får erkänna att jag tänker likadant själv. När jag skulle föda barn sa jag på förhand att jag i möjligaste mån ville undvika ryggbedövning, framför allt för att jag är så spruträdd. (Lång parentes med hyfsat intressant anekdot: det visade sig att det var klokt av mig att inte vilja ha ryggbedövning. Jag opererades i höstas och valet stod mellan sövning och ryggbedövning, jag sa sövning för att jag är spruträdd. På operationsdagen var jag lite förkyld så de tyckte att ryggbedövning nog var bättre och jag tänkte att får jag bara tillräckligt mycket lugnande ska jag väl klara det. Men icke. När läkaren la bedövningen svimmade jag och det slutade med sövning i alla fall. Det hade ju varit snyggt att svimma under en förlossning. Ok, tillbaka till huvudpoängen.) När förlossningen sedan satte igång var det därför lustgas som gällde, vilket gick bra ända till slutet när det blev bråttom att få ut bebis och de skulle använda sugklocka, därför satte man bedövning innan de började använda sugklockan. Min tanke har efteråt varit ”åh, om de inte hade lagt den där sista bedövningen hade jag kunnat säga att jag klarade hela förlossningen på bara lustgas”. Jag grämer mig alltså över något som inte ens var mitt beslut. Rimligt? Nja.

Så nu undrar jag varför ska det vara så här, varför måste man vara så himla duktig när man föder barn? Det gör ju ont, fruktansvärt ont till och med, och om det då finns en möjlighet att slippa en del av detta onda borde man väl bara tacka och ta emot, inte bita ihop av något slags stolthet och för att folk ska kunna säga till en att man var så duktig som klarade det utan smärtlindring. Det ligger så otroligt mycket prestige i så mycket kring att få och ha barn: det börjar redan under graviditeten när man ska gå upp så lite som möjligt och man ska ha en liten söt mage, sedan fortsätter det genom förlossningen, för att inte tala om amningen eller när barnet så småningom ska börja med fast föda och man ska vara duktig och laga egen mat, och så vidare i all oändlighet. Inte nog med den stora förändring det innebär att plötsligt bli förälder, man ska vara förälder på rätt sätt också.

Tänk om vi bara kunde släppa på det här. Smärta upplevs olika av alla, vilket gör att en del faktiskt klarar en förlossning utan smärtlindring, medan andra vill ha allt som går att få och gärna lite till. Det har ingenting att göra med om man är duktig eller inte, det handlar om personliga förutsättningar. Min förlossning tog sju timmar från första värken tills barnet var ute och det känns rätt logiskt att det är lättare att klara sig på mindre smärtlindring om man håller på kortare tid (samtidigt som det för andra självklart kan innebära att smärtan förvärras), medan en förlossning som drar ut över flera dygn blir jobbigare och kan kräva mer för att bli uthärdlig. Om någon säger att de fött barn utan smärtlindring kan man så klart känna att ”herregud, det hade jag aldrig klarat”, men det innebär inte att man är en sämre mamma eller person för det, det innebär bara att du är en annan person än den du pratar med. Så släpp på prestigen kring de där timmarna eller dagarna och gläd dig åt det barn som blev resultatet i stället.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Måste man vara så himla duktig?

  1. Ojoj, jag känner mig träffad. Och eftersom min (vår!) förlossning inte riktigt slutade som vi hade hoppats så är det just att jag avstod smärtlindring som får mig att känna att jag ändå förtjänat en guldstjärna. Typ så. Jag ska även erkänna att min hjärna på något vis tänker att kvinnor som tagit epidural från start är liiite mesiga. Alltså, jag menar inte att jag tycker det, men någonting i min hjärna drar åt det hållet. Eh? Bra parallell där också med tandläkaren, för som du säger är den människa som vill dra ut visdomständer utan bedövning inte direkt duktig, bara idiot 😉

    • Helena skriver:

      Men visst är det galet?! Jag tänker ju likadant, men det slog mig nyligen att det egentligen inte finns någon anledning att tänka så. Alla gör väl så gott de kan efter sina förutsättningar och vem är jag att bestämma hur någon annan upplever smärta.

      • Verkligen! Sedan måste jag erkänna att när de som valt ryggbedövning (efter mycket om och men eller redan från början) berättat för mig vilken befrielse det var så blir jag lite nyfiken. Hur sjutton kan den där smärtan bara försvinna liksom? Att föda barn SKA väl göra ont? Vi är förstås alla olika på att hantera smärta och för min del var den ändå på något vis nödvändig för att ge mig det där jävlar anammat. När krystningen blev så uttdragen hade jag nog gett upp om värkarna inte varit så otroligt starka, och då hade de klippt upp mig :-S

      • Helena skriver:

        Medicinens under 😉 Den bedövning de satte på mig kan jag bara anta att den gjorde nytta. Helt plötsligt stod en barnmorska där med en 2 dm lång pinne i handen och ba’ ”nu ska du få bedövning innan vi börjar använda sugklockan” och det var bara att gilla läget. Barnet var liksom redan i princip halvvägs ute… Men jag gissar att den hjälpte, för jag har inga minnen av att det sista gjorde så ont. Men visst är det som du säger, att smärtan också kan få en att anstränga sig lite extra.

  2. presens skriver:

    Jag är imponerad av folk som vågar sig på ryggbedövning och lustgas. Jag är livrädd för båda delar.

    • Helena skriver:

      Lustgasen var helt ok. Jag vet inte om jag upplevde att den hjälpte så mycket, ibland kändes det mer som att ”jag vet att det här ska hjälpa så det hjälper nog”. Fast ryggbedövning, då krävs det sprutor och sådant elände, så det är verkligen inte något för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s