Om att vara fin

Jag har funderat vidare en del efter mitt inlägg igår om att tigern tyckte att det var viktigt att vara fin. Vad är det egentligen jag känner är problemet med att hon säger en sådan sak?

Ett grundproblem som jag ser det är den utseendefixering som finns i vårt samhälle. Vi bombarderas dagligen med hur viktigt det är att vara snygg, smal och ung, reklamen visar oss att om vi bara uppfyller de rätta kraven utseendemässigt (raka benen, sminka dig, gå ner i vikt) så blir vi helt makalöst lyckliga. Vi lär oss att det är viktigt hur andra ser oss. Jag har själv alltid haft en dålig självkänsla och har byggt en stor del av mitt eget värde på vad andra tycker om mig. Först på senare år har jag börjat känna att jag duger faktiskt rätt bra som jag är, men alla dessa år av dålig självkänsla är något jag på bästa möjliga sätt vill försöka motverka i min dotter, eftersom jag vet hur destruktivt det kan vara.

Om man sedan ser till hur vi vuxna bemöter barn behöver man knappast vara något geni för att se att vi tidigt börjar bedöma och bemöta även barn efter deras utseende. Vi tjuter förtjust över hur söta små bebisar är och om de sedan råkar vara flickor har detta en tendens att följa med även längre upp i åldrarna. De får veta hur fina och söta de är och vilka jättefina kläder de har på sig. Pojkar däremot är tuffa och har coola kläder på sig. Och visst får man tycka att barn är fina och söta, frågan är bara hur nödvändigt det faktiskt är att påpeka det. Visst händer det att vi säger till vårt barn att hon är fin, söt och go’, hon är ju det allra finaste vi har, men vi försöker verkligen tänka på att inte säga det hela tiden, hur präktigt det än kan låta.

Så som vi tänker här hemma kommer vår dotter att mötas av hundratals ”vad fin du är!” när hon är ute bland folk. Det kommer att lära henne att det är viktigt att vara fin (beviset fick jag ju häromdagen). Därför känner vi att det är viktigt att vi kan utgöra något av en motvikt till allt ”finande”, genom att i stället få henne att reflektera över hur saker känns. Är byxorna sköna, går de bra att springa i? Hur känner man inför olika färger? Hur känns det i magen när man åker iskana? När hon blir lite äldre och hon kan uttrycka känslor på ett annat sätt kan vi börja fundera över dem. Hur känns det när någon säger något snällt? Hur kändes det när fröken på dagis var arg? Genom att fundera över hur det känns inuti kroppen när man gör olika saker lär man känna sig själv, man blir trygg i sig själv och att det man känner är ok. Man bedömer sig själv utifrån sig själv, inte utifrån vad andra tycker om en.

Om vi här hemma sedan använder ordet ”fin” främst för saker man gör och hur man är, inte kopplat till ett visst klädesplagg eller att man gjort något visst med sitt utseende, blir det ändå något positivt att vara fin, men det är inte kopplat till att uppfylla särskilda utseendekrav. Man är en fin person, helt enkelt. Den känslan tror jag att man framför allt kan hitta inuti sig själv, genom att ha en trygghet i sin egen person, en god självkänsla. Vi som föräldrar kan inte skydda våra barn mot de fällor och otäckheter som finns i världen, men vi kan i alla fall gör vårt bästa för att ge barnen de verktyg de behöver för att kunna hantera det de möter på bästa sätt.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om att vara fin

  1. SannaM skriver:

    Jättebra skrivet! Det är sådär jag tänker också (vilket nog har framgått.. kanske?). Det är så självklart att man (eller ja, de flesta) tycker att ens barn är det FINASTE som finns, och det ska man såklart visa barnet, men det är definitivt klokt att fundera på hur man ger uppmuntran och uppskattning och för vad. Min mamma kunde säga till mig när jag var tonåring och i en period där jag inte ville sminka mig (för att bryta mot normen, helt enkelt) att ”men Sanna, ska du inte göra dig lite fin?” och det där fastnade verkligen i mig. Hon sa ju rätt ut att jag inte var fin utan smink! Och det vill jag definitivt inte föra över på mitt barn. Det är en sak att man ska vara hel och ren när man går bort, men i övrigt duger man faktiskt som man är. Klyschigt, men sant.

    • Ett tigerliv skriver:

      Tack! 🙂 Jag tror också att det är klokt att fundera över hur man bemöter sitt barn. Sedan tror jag inte man ska bli allt för analyserande, men det skadar inte att tänka efter ett litet ögonblick innan man säger något, i stället för att säga ”fin” som gärna ligger längst fram på tungan. Efter ett tag har man faktiskt andra saker som blir lika automatiska. Och som du säger, saker som ens föräldrar säger till en kan verkligen rota sig djupt… Hel och ren är en bra princip 🙂

  2. Ping: Vägen till självkänsla | Ett tigerliv

  3. Ping: ”Vad duktig du är!” | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s