Förskolejackpot

Ibland när man hör andras beskrivning av deras barns förskolor tackar jag min lyckliga stjärna för vilken tur vi har haft med tigerns förskola. Till att börja med tar det mindre än fem minuter att gå dit från vårt hus, den är nybyggd och har en underbart stor utegård (jag är lite dålig på uppskattningar av ytor, men jag skulle säga minst 2000 kvm). Precis bredvid ligger skog som de kan göra små utflykter i.

Pedagogerna är väldigt engagerade i barnen och varje år har man ett sagotema, som i år är Mumintrollen. På tigerns avdelning har man därför vikt ett helt rum till att vara Muminrummet, där man har byggt upp muminhuset (som barnen själva varit med om att göra), det finns en båt, en grotta och en ”brasa”. Här får barnen vara och leka ibland, fast man måste så klart knacka på dörren först så att det är magi när man går in.

Förskolan har ett genusarbete som inte bara finns på papperet utan också tillämpas i praktiken. Och till skillnad från vad en del verkar tro handlar det inte om att göra alla barnen könlösa, utan att se dem som individer, oavsett vilket kön de har. Som en del av detta arbete har man bland annat haft något man kallar ”genusäventyr”, där barnen genom drama får träna på saker som att lyssna på varandra, samarbete och empati. Under äventyren fick några barn i taget vara med i en spännande berättelse om att rädda Lilla My från Morran, och de är utformade så att varje barn får göra olika saker som kan stärka vissa sidor hos just det barnet, till exempel att vara modig eller trösta någon som är ledsen.

Även om ingen är perfekt, de som jobbar där är ändå människor, så är bemötandet av barnen för det mesta så härligt att se. Igår när vi kom dit hälsades tigern så här:

Pedagog: Nämen hej T! Är du alldeles randig idag? Både på klänningen och byxorna.
T: Jaa!
Pedagog: Och vad har du på strumporna?
T: En kanin! Och moln och hjärtan.
Pedagog: Ja, titta. Tror du kaninen tänker äta upp molnen?

Ett skolexempel på hur man kan bemöta och bekräfta ett barn utan att fokusera på hur ”fina” de är. Det är roligt att se ett genomtänkt bemötande som ändå känns helt naturligt och man ser att det lyfter barnen. De är också bra på att se till de enskilda barnens behov, som i höstas när tigern började intressera sig för bokstäver. Vi berättade för en av pedagogerna hur nyfiken hon var och att vi kopplat varje bokstav till ett namn på en person hon känner. Ett par dagar efter satt hela alfabetet uppe på väggen, med de olika barnens och pedagogernas namn vid respektive bokstav. Det var nästan så man blev lite tårögd.

Eftersom man lämnar sitt barn så många timmar om dagen på förskolan är det ju viktigt att man som förälder känner sig trygg med miljön, men viktigast är att man märker att barnet känner sig tryggt. Och om de dessutom har ett tankesätt som stämmer väl överens med ens eget känns det så klart toppen. Jag hoppas och tror att vi kommer att vara lika nöjda med vår förskola även i framtiden. Och framför allt att tigern fortsätter att trivas lika bra.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Förskolejackpot

  1. SannaM skriver:

    Oj så bra det låter!! Vi har 25 min promenad till vår förskola och vi är inte nöjda. Den enda förskolläraren gillar inte riktigt vårt barn, eftersom han är rätt intensiv (glad!) och på andra barn (nyfiken, vill gärna kramas). Idag hade han blivit biten av ett annat barn och det förklarades med att ”han ju är så på”. Som om han skulle få skylla sig själv? Nä, vi måste ta fighten där snart. Vore underbart med en förskola som er!!!

    • Ett tigerliv skriver:

      Sådant där kan man ju bli vansinnig på! Hur kan man förvänta sig att ett så litet barn ska kunna dels behärska sig, dels förstå konsekvensen om man blir biten? Det är väl bättre att ingen får bitas, oavsett orsak. Alla barn är ju olika, men man får ju inte göra varandra illa bara för att man tycker någon är jobbig, det är rätt grundläggande tycker jag.

  2. Ping: Utvecklande | Ett tigerliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s