Dagen efter

Gårdagen var som väntat lång och tung. Begravningen var fin, men tveklöst den jobbigaste begravning jag varit på. Att se hennes man lägga sin ring på kistan. Att se hennes föräldrar som var som spillror av sig själva. Att se de små barnen som inte förstår vad som hänt, utan bara tyckte kaffet efteråt var ett roligt kalas med en massa folk.

Och mitt i allt detta, denna märkliga känsla av overklighet, att det bara är ett skämt som dragits alldeles för långt – och det var ju inte ens roligt till att börja med. Hjärnan kämpar för att ta in det som hänt, men det går inte att förstå. Man tror fortfarande att vi ska ses vid nästa födelsedag. Det går bara inte att förstå.

Men livet är fullt av kontraster, så idag ska sambon få sin födelsedagspresent: en herrgårdsövernattning bara han och jag. Vi ska dricka champagne, äta middag i lugn och ro, prata som vuxna människor utan någon som frågar ”vad pratar ni om” eller ”vad sa du” och få sovmorgon. Sådant som man kan behöva ibland.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s