Stora och små våndor

Nästa vecka ska vi på begravning för min släkting som gick bort för en månad sedan. Jag måste erkänna att jag verkligen bävar inför detta. Begravningar är ju aldrig roligt, men den här gången känns det som att det kommer bli riktigt jobbigt. Även om vi inte stod varandra jättenära är det helt omöjligt att förstå att någon så ung har gått bort. Vårt liv har ju fortsatt som vanligt, fast plötsligt slår det en vad som har hänt och det är som om marken gungar till lite under fötterna varje gång.

Begravningen kommer som sagt antagligen bli en jobbig tillställning, för om jag är chockad över det som hänt kan jag knappt föreställa mig hur det är för hennes sambo, föräldrar och vänner. Tanken på att sitta med sin egen sorg mitt i denna massiva samlade sorg känns på något sätt skrämmande, samtidigt som det ger en viss trygghet. Eftersom jag ofta blir mycket berörd av andras starka känslor, oavsett om det är glädje eller sorg, vet jag aldrig riktigt hur jag ska hantera andras smärta under begravningar. Man vet ju att det måste få komma ut, men det är tungt att se andra i deras sorg. Jag vill så gärna bära en del av det åt dem, men sorg är alltid ens egen.

Ett mer världsligt, och till synes banalt, problem är vad man ska ha på sig. Klädsel är ”valfri”, så jag vet inte om man ska vara ljust eller mörkt klädd. Och oavsett har jag ingenting i garderoben som funkar. Till vardags är jag väldigt mycket en jeansperson, men det kan man ju inte ha på en begravning, och frångår jag jeansen blir det mer festbetonat, vilket inte heller fungerar. Ska man köpa något nytt vill man ju att det ska fungera även vid andra tillfällen. Det må låta banalt, men man vill ändå visa sin respekt genom att ha lämplig klädsel, samtidigt som man vill känna sig bekväm i det man väljer så att det blir ett skydd mitt i det jobbiga. Och ärligt talat, det känns lättare att fokusera tankarna på vad man ska ha på sig än att tänka på själva anledningen till att man behöver välja kläder… Ytligt ja, men också tryggt.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s