En blårosa röra

Det här med kläder till barn är ett ganska hett ämne och många är de som hävdar sin rätt att klä flickor i rosa och pojkar i blått för ”så har det alltid varit” och att ”det ÄR skillnad på killar och tjejer”. Självklart har alla rätt att klä sina barn i precis vilka färger de vill, men för många vore det nog bra att tänka ett steg längre. Jag är övertygad om att de faktiska skillnaderna mellan män och kvinnor är ganska små, och att de skillnader vi upplever framför allt har sin grund i de olika förväntningar vi har på de olika könen och därigenom vårt bemötande av andra människor. En rolig på pricken-beskrivning av de skillnader vi gör finns här:

De som står upp för sin rätt till blå pojkar och rosa flickor vill gärna hävda att det inte är kläderna bemötandet sitter i. Men ärligt talat, hur många drar inte ett antal slutsatser om en människa de möter första gången utifrån hur den personen ser ut? Har man inte helt olika förväntningar på en person beroende på om hen är klädd i power suit eller som goth? Varför skulle i så fall könsstereotypa kläder på barn vara annorlunda? Om vi förväntar oss att flickor ska vara klädda i rosa, vara omhändertagande och lugna, medan pojkar är klädda i blått, är tuffa och busiga, är väl sannolikheten för att vi bemöter barn klädda i stereotypa kläder på ett stereotypt sätt ganska stor.

Till vår dotter har vi, till viss del aktivt, till viss del beroende på personlig smak, valt att begränsa antalet rosa kläder i hennes garderob. Jag har själv aldrig varit någon ”rosa person” och kan nog räkna antalet rosa plagg jag minns att jag ägt på ena handens fingrar, och därför har jag aldrig lockats av rosa barnkläder. Visst finns det rosa plagg i tigerns garderob, men det finns även lila, gröna, blå, röda och gula kläder – en salig blandning från affärernas könsuppdelade urval. Vi väljer utefter glada färger och roliga mönster, samt vad vi vet att tigern uppskattar. Hon har för närvarande kommit in i en period då kläderna ska matchas, det kan vara att de ska ha en genomgående färg eller varför inte ett genomgående mönster (t ex stjärnor på tröja, byxor och strumpor), vilket kan kräva viss kreativitet för att tillfredsställa önskemålen.

Eftersom hennes kläder har så blandade färger är det ofta intressant att se omgivningens reaktioner. Det vi har märkt är att bara för att hon inte går klädd i helrosa antar de allra flesta att det är en pojke. I helgen var vi på Ikea och tigern hade på sig en vit t-shirt med tryck av döskallar, hjärtan och glitter, blå byxor med mörka stjärnor på och lila skor. Jag hörde tre personer benämna henne med kön och alla tre trodde att det var en pojke. Kanske bidrar det att hon är ganska kortklippt, eftersom det är den enda frisyr jag lyckas klippa till med någorlunda finess. Kanske bidrar det att hon far omkring och provligger alla sängar och testar alla leksaker på barnavdelningen. Jag vet inte.

Jag tycker också det är intressant att de allra flesta känner ett behov av att specificera vilket kön ett barn de möter har. Även om man tror sig kunna avgöra utifrån yttre attribut finns ju faktiskt möjligheten att säga ”nu vill det andra barnet vara med också” i stället för ”nu vill den andra pojken vara med också”. Än så länge bryr sig tigern inte, men så småningom kommer hon antagligen reagera. Vi gör själva ingen grej av det, men vi har märkt att många reagerar enormt när de inser att de tagit fel, vilket i sig lär vårt barn att det är viktigt att människor inte tar fel på vilket kön man har.

Men tills den (utopiska?) dag då människor inte längre gör skillnad i hur de bemöter barn beroende på vilket kön de har, fortsätter vi att klä vårt barn i regnbågens alla färger och hoppas på att hon själv hittar vem hon vill vara, med minsta möjliga påverkan från andras förutfattade meningar om vem hon borde vara, bara för att hon råkar vara född med en snippa.
Följ min blogg med Bloglovin

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s