Liten blir bara större och större

En av de härliga sakerna med att vara förälder är att se barnet växa upp och utvecklas. Det är svårt att tro att vår tiger för knappt tre år sedan var ett litet knyte på 52 cm och nu är hon 96 cm lång. Att se hur den fysiska och mentala förmågan utvecklas är helt otroligt och jag förundras varje dag över hur mycket hon kan (Varning! Skamlöst skryt följer).

Hon pratar numera långa meningar där hon kan återberätta saker som hänt eller små fantasier. Ibland stannar hon upp och letar efter de rätta orden och oftast hittar hon det ord som uttrycker det hon vill säga. Hon kan också dra slutsatser utifrån olika förutsättningar, senast i morse konstaterade vi att både min och sambons fil var slut, för paketen stod tomma på bänken. Hon konstaterar då att ”vi måste köpa både mammafil och pappafil, i det där kalla rummet” (dvs. mejerirummet i affären). I förrgår återberättade hon att en av fröknarna på förskolan hade halkat på sin trapp på väg till jobbet och gjort illa handen, det kom blod men behövdes inget plåster. Dessutom har hon upptäckt att ord kan rimma, så det är mycket vatten-katten och macka-packa och vi hjälper till att hitta på långa listor med ord som rimmar.

Nästan utan undantag klarar hon att räkna föremål upp till tre stycken och hon kan de flesta färgerna. Det märks att de har inriktning på matematik på förskolan, för hon kan många geometriska figurer.

En ”baksida” är att hon haft sin första riktiga mardröm och kom då in helt tröstlös till oss. Till slut fick hon fram att hon var rädd för ”de läskiga aporna” och vi förstod att hon haft en mardröm. Den drömmen har satt sig, för trots att det var snart två månader sedan säger hon ofta att ”det är inga apor på mitt rum” (det var där de var i drömmen) och lägger ibland till ”de är i Afrika och klättrar i träd” (vi lekte att vi jagade ut aporna från rummet och att de flyttade hem till Afrika igen). Det är ju inte så lätt att förstå det där med dröm och verklighet, man vet ju själv hur verklig en dröm kan kännas.

Hon är väldigt förtjust i att rita och har gjort ett par huvudfotingar. Häromdagen ritade sambon några färgglada cirklar på ett papper, varpå hon beslutade att det var en figur som behövde armar, händer, ben, fötter, ögon, ögonbryn och hår.

Huvudfoting

Huvudfoting

Jag kommer nog aldrig sluta förundras över allt som händer och hur fort det går, men framför allt är det ju så otroligt roligt att umgås med och lära känna en helt ny människa.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Ur tigermun. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s