Och tvåan då…?

Lady Dahmer skriver idag följande inlägg, vilket återuppväckte tankar som kommer tillbaka ganska regelbundet, nämligen frågan om ifall man ska skaffa ett barn till. Vi har diskuterat saken en hel del här hemma och kommit fram till att för oss räcker det bra med ett barn. Anledningarna är flera.

När jag var yngre var det alltid självklart att jag skulle ha barn när jag blev stor, helst flera, uppväxt med två syskon som jag är. När sedan sambon och jag bestämde oss för att det var läge för en liten visade det sig att det inte är så himla självklart att man ens får ett enda barn. Vägen var lång, krokig och mycket smärtsam, men till slut fanns hon där: vår alldeles egna lilla tigertjej. Då gjorde jag en till upptäckt, det där rosenskimrande bebislivet var inte så jädra rosenskimrande trots allt. Även om vi hade fått en helt ljuvlig unge var det mycket jag tyckte var jobbigt med omställningen till att bli förälder och det var ingen dans på rosor för sambon heller.

Jag har senare upptäckt att även om jag tycker att små bebisar är jättesöta är det inget som lockar fram stora gullegullet och en längtan efter att ha en egen liten igen. Jag tycker det är otroligt skönt nu när vår dotter har blivit så stor att man kan prata med henne, även om det medför andra utmaningar, till exempel ett oändligt testande av gränser. Men bebislivet är inget jag längtar tillbaka till. Alls. Däremot kan jag ibland känna en viss sorg över att jag bara kommer att få uppleva en enda graviditet. Visst kan det vara jobbigt på många sätt att vara gravid, men det är ändå på många sätt magiskt att känna att det växer en alldeles riktig liten människa inuti en. Men eftersom vi båda tyckt att det varit en stor omställning med ett barn är vi övertygade om att vi som föräldrar mår bäst så här, vilket också innebär att det är det bästa för vårt barn.

Något jag kan tycka är svårt att hantera är omgivningens sätt att förutsätta att man kommer att skaffa ett till barn. Kommentarer som ”men hur gör ni när tvåan kommer” och ”när ni skaffar nästa så…” eller det mer rättframma ”när kommer nästa, då?” vet jag aldrig riktigt hur jag ska besvara. Helt okända kan jag bemöta med ett obestämbart hummande, men lite mer bekanta, som inte känner till vår historia, är svårare. Man kanske inte alltid har lust att berätta exakt allt, men vad ska man säga i stället? Det brukar sluta med ett ”vi får se”, men en replik som jag har tänkt att jag kan använda som svar, som inte är för avslöjande, men ändå borde stoppa vidare frågor är ”ibland får man helt enkelt vara tacksam för det man har”.

För det är så vi känner: vi är otroligt tacksamma att vi ens har ett enda barn, för det var verkligen ingen självklarhet, och att hon dessutom är helt underbar gör inte saken sämre. Därför har vi bestämt oss för att inte kräva mer av universum än den enorma gåva vi redan har fått.

Annonser

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s