Petra Krantz Lindgren ”Med känsla för barns självkänsla”

Häromveckan läste jag ut Petra Krantz Lindgrens bok ”Med känsla för barns självkänsla” så jag tänkte att jag skulle skriva några rader om mina tankar efter att jag läst boken. Det är bara att konstatera att om man, som jag, läser hennes blogg och gillar det hon förmedlar där blir man definitivt inte besviken på boken. Som trogen läsare känner man igen en del av texterna och exemplen, men i boken utvecklas de lite mer. Här får läsaren fler konkreta exempel på hur man kan säga och agera.

Det jag gillar med Petra är den respekt hon förmedlar för både barnet och de vuxna. För mig bygger hennes förhållningssätt vidare på det tankesätt jag tagit till mig efter att jag läst Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn”. Men där Jesper överlåter åt läsaren att själv försöka komma fram till ett sätt att uttrycka sig i samtalet med barnet har Petra tydliga exempel som man sedan kan applicera på situationer man själv stöter på i vardagen.

Då jag själv inte gillar att vara auktoritär, särskilt inte mot mitt barn, uppskattar jag verkligen Petras sätt att bryta ner maktförhållandet mellan barn och vuxen. Inte så att barnet får bestämma allt, men så att barnet känner att hens åsikt räknas och är viktig och att föräldern inte kör över barnets vilja i alla frågor. Visst finns det situationer där det inte finns förhandlingsutrymme (det är t.ex. inte så lämpligt att springa rakt ut i gatan), fast om man vill att barnet ska få en god självkänsla tror jag, som författaren, att det är viktigt att visa barnet att man lyssnar på det och tar till sig dess argument.

Jag vet att en del får en känsla av att de är dåliga föräldrar när de läser Petras blogg och bok, och på sätt och vis kan jag förstå den känslan, för det är sannerligen inte lätt alla gånger att tillämpa det man läser när det är ”skarpt läge”. Jag upplever dock inte att det finns något som helst skuldbeläggande i det hon skriver, utan snarare en förståelse för att det inte är så himla lätt. Nu när jag precis har läst ut boken känner jag att det finns väldigt mycket som snurrar i mitt huvud och upplever att jag har lite svårt att få till det i praktiken. Det känns som att jag i varje situation lite stannar upp och tänker ”hur ska jag göra här?” och så blir jag lite stressad av att jag inte riktigt vet hur jag ska göra och att jag måste säga något fort, och så blir det inte riktigt som jag skulle velat ändå. Hur jag hade velat säga kommer jag på lite senare.

Samtidigt känner jag att det gör egentligen inget. Det faktum att jag ofta kommer på ett bättre sätt att uttrycka mig lite senare är bara bra, för då har jag i alla fall någonstans tagit till mig tankesättet och kan använda det, även om jag inte fixar det direkt. Men jag kan ju använda mig av reflektionerna och lära mig av dem och ju fler situationer jag ställs inför, desto mer får jag träna mitt tankesätt och kan förhoppningsvis hitta ett svar som känns bättre nästa gång.

Det roliga är att det även finns tillfällen då jag faktiskt lyckas tillämpa det jag läst och då jag upplever att det underlättar situationen. Ett sådant exempel var igår, då vi gick förbi en affär som hade påskägg i fönstret. Tigern såg detta och började gnälla (jag gillar inte riktigt det ordet, men det är det lättaste för att förklara situationen) om att hon ville ha påskägg och vaaarför kunde hon inte få det och vaaarför var hon tvungen att vänta. Då kom jag att tänka på det här exemplet från boken:

Så i stället för att bara fortsätta svara ”nej” och förklara varför sa jag ”Vet du, jag tycker också det är jättetråkigt att behöva vänta på att få påskgodis. Jag är jättesugen på godis. Vad skulle du vilja önska att du fick för godis i ditt påskägg? Jag skulle vilja ha massor av choklad!” (Och ja, jag väntade på ett svar på frågan om vad hon ville ha för godis, hon visste inte vad hon ville ha.) Och så var det inget mer med det, inga fler diskussioner och hon verkade rätt tillfreds.

När jag har låtit första läsningen av boken sjunka in lite planerar jag att läsa den igen. Det är så mycket att ta till sig att det inte går att få med sig allt på en gång. Boken är dessutom inte särskilt lång, så det känns inte som något problem att läsa den igen. Och igen. Och igen. För det är den värd.