Jag skulle vilja beställa en liten pojke

Jag inser att jag är lite sen på bollen här, men jag ligger efter med så mycket nu, så varför inte detta också. För ett tag sedan skrev Lady Dahmer om att önska sig ett visst kön på sitt barn och eftersom SannaM tar upp det igen idag kände jag ett behov av att formulera mina egna tankar kring detta.

Till att börja med tycker jag det är så tråkigt att se människor som har en så snäv syn på det här med pojkar och flickor – mammor vill ha en flicka för att få pyssla och göra sig fin, medan pappor vill ha en pojke för att få spela boll och snacka bilar. Det finns ju ingenting som säger att man inte kan göra dessa saker med barn av det kön man inte önskar sig, men framför allt finns det ingenting som säger att ett barn som råkar få det önskade könet faktiskt är intresserat av att göra de saker som föräldern vill. Vad gör man då om man har en flicka som vill spela boll och snacka bilar med pappa i stället för att pyssla med mamma? Och hur påverkar det barnet att känna att det inte uppfyller de önskemål föräldrarna har på sitt barn? En tanke är ju att bemöta barnet som en individ och bara hänga med på färden.

För mig finns det även en ytterligare aspekt i det här. Eftersom jag har en historia av barnlöshet blir jag otroligt provocerad av människor som ser barn som något slags beställningsvaror. Jag har t ex bekanta som uttrycker sig som att ”nu ska vi snart starta barnfabriken”, som om barn tillverkas efter order. Om jag beställer en bil kan jag specificera hur jag vill ha den: en viss modell som ska ha röd metalliclack, aluminiumfälgar, AC, färddator och annat lullull. Sedan levereras min bil helt efter mina specifikationer vid en viss tidpunkt och om något inte stämmer kan jag gå tillbaka till bilhandlaren och se till att de gör om och gör rätt.

Men om jag bestämmer mig för att jag vill ha ett barn fungerar det inte riktigt likadant. Vissa människor har tur och spermie möter ägg på första försöket och nio månader senare kommer barnet. Andra får försöka månad efter månad och kanske ta hjälp av en hel hoper läkare för att till slut få sitt barn. Men hur vägen fram till det där barnet än ser ut är det en sak som är säker: det går inte att beställa vad det ska bli (inte än åtminstone). Jag kan inte säga att jag vill ha en pojke som ska ha blont hår, raka tänder, gilla fotboll och vara bra på att måla. När det gäller barn får man acceptera det man blir tilldelad, för till skillnad från en bil är varje barn en gåva att vara tacksam för. Jag kan inte reklamera och säga att ”det här var inte vad jag beställde”.

Självklart kan man av olika anledningar känna att man hellre skulle vilja ha det ena könet, och det får man såklart göra. Men när man går därifrån till att uttrycka besvikelse över att det inte blev ett visst kön anser jag att man har missat själva poängen med barn. Ett barn är en helt ny människa och alla barn är en möjlighet att se en ny individ utvecklas och växa, vilket är en fantastisk, spännande, skrämmande, jobbig och omtumlande resa. Om man redan från början har satt upp villkor för hur ens barn får vara har man berövat både sig själv och sitt barn på en del av upplevelserna som denna resa kan bjuda på.

Om Helena

Jag bor i en liten stad i Mellansverige med min sambo och vår lilla tiger, född 2010. Jag skriver om funderingar om livet, medveten barnuppfostran, feminism och antirasism, och ibland blir det en del bakning också.
Det här inlägget postades i Föräldraliv, Genus och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag skulle vilja beställa en liten pojke

  1. SannaM skriver:

    Oj, här låg visst en oskickad kommentar och väntade… Mitt huvud har verkligen snurrat ihop sig av den senaste veckans genusdiskussioner, vet snart ut eller in längre. Men! Vad jag hade skrivit som kommentar på ditt inlägg:
    Så sant. Klokt och bra skrivet. Ja, och vad jag tänker i frågan vet du ju redan, men tycker du väver in det där med att barn av många ses som en självklarhet på ett så bra sätt också. I första hand: Var glad att du alls får ett barn, i andra hand att det är friskt och sedan ja, nöj dig liksom.

    • Ett tigerliv skriver:

      Hehe, ibland är det helt enkelt för mycket som snurrar i hjärnan, så då får man vara glad att man kommer ihåg vad man heter.

      Tack i alla fall! :-) Det här är något som ligger mig rätt nära och då blir man lite lättare provocerad när folk kläcker ur sig sina dumheter. Jag förstår mig helt enkelt inte på folk ibland, men ibland känner man nästan för att skaka om dem lite så de skärper sig…

      • SannaM skriver:

        Visst gör man!! Jag blir även provocerad ibland av hur folk helt självklart förväntar sig att få en frisk unge. Visst, alltså man måste ju ha en positiv inställning och kan inte gå runt och förvänta sig det värsta hela tiden, men att det så totalt ligger utanför de allra flesta människors föreställningsvärld att de skulle kunna få ett barn med en sjukdom eller en funktionsnedsättning. I vår familj har det varit mer regel än undantag med diverse komplikationer och jag kände när Adrian låg i magen att det vore totalt osannolikt att barnet där inne skulle bli ”en helt vanlig unge”…. men samtidigt, man anpassar sig snabbt till sin egen verklighet och nu går ju även jag och ojar mig över saker som jag egentligen skulle vara tacksam för – att han springer runt som en vettvilling, klättrar på allt och är högröstad som få, det är många föräldrar som inte önskar sig något hellre än att deras barn skulle kunna göra det (min mamma medan min bror växte upp, till exempel.) Jaja, sidospår kanske, men visst gör det ihop. Önska kön, önska ”friskhet”, önska utseende, önska personlighet… Vad mer?

      • Ett tigerliv skriver:

        Ja, jag tror att folk ofta är ganska naiva, helt enkelt. När jag var gravid tog jag ingenting för givet, utan hoppades bara att barnet skulle vara friskt. Eftersom jag var över 35 var risken för vissa komplikationer större, vilket vi var fullt medvetna om. Så när folk då tar för givet att barn kommer när man vill och att de dessutom kan förvänta sig, nästan kräva, vissa saker av ett ofött barn ser jag lite rött.

        Fast det är klart att man sedan anpassar sig till det man har, precis som du säger. Och självklart får man beklaga sig, bara för att någon annan har det värre betyder inte det att jag inte får uppleva en viss situation som jobbig. Jag följer principen att ”även i-landsproblem är problem” ;-)

  2. SannaM skriver:

    Precis, och jag är rätt duktig på att gnälla – det gäller bara att se upp vem man beklagar sig inför. Att tjata om hur jobbig ens ettåring är inför en person som kämpat för att få barn i tio utan att lyckas är inte särskilt klokt, och exempelvis min mamma kunde bli rätt irriterad på folk som beklagade sig över att deras småbarn hade en fas då de vaknade klockan 5 – hon hade liksom stigit upp 3-5 varje morgon i 15 år + bytte blöjor fortfarande. Perspektiv :-)

    • Ett tigerliv skriver:

      Perspektiv är bra att ha! :-) Och lite eftertanke vem det är man pratar med och vad den har för situation innan man börjar gnälla över sin egen. Även om man inte ska låta bli att klaga bara för att det finns andra som har det värre, kan man kanske behärska sig lite med att klaga just inför den som har det värre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s